Salt

Så fort jag kommer hem till Malmö igen kallar havet. Det är ändå något speciellt med det riktiga havet. Sältan. Massan. Det oändliga. Även lilla Öresund hänger sömlöst samman med världens alla andra oceaner. Molekylerna molekylar tillsammans. Visst är det fantastiskt.

Fantastisk är också kvällen. Stilla och varm och med en himmel som brinner som en rockstjärna på sitt första arenagig.
Idag hoppar jag i vid Djuphavsbadet (som ibland kallas Scaniabadet). Simmar till vänster, sydväst, och rundar Titanicbryggan, fortsätter till sista badplatsen innan hamnen och vänder där.
Vattnet är friskt, skönt och klart, jag ser bottnen hela vägen och då är det minst fyra meter djupt på flera ställen. Det är varmt.
Jag tycker om de här sena kvällsturerna, klockan är halvåtta när jag hoppar i. Solen står lågt och det bildas lekfulla ljusspel när vågorna får solstrålarna att dansa.
När jag kommer upp igen sitter unga och gamla och njuter av en bländande solnedgång. En man jag passerar säger:
"Vad fint du simmar".
Det var fint sagt.
Jag njuter också av solnedgången, än mer när en vän och hans son kommer ner med två kalla öl och lite spansk korv.
Så enkelt och vackert livet kan vara.

Länk till simturen här.