Meningen

Det blir en existensiell simtur. Inte så att jag kämpar för livet under min kilometer där i vågorna och det fjortongradiga vattnet. Men livets bräcklighet har än en gång gjort sig påmind. Och i havet möter jag tankarna, känslorna.

Döden. Den har sällan någon mening. Den bara är. Så definitiv.
Men livet? Finns det någon mening där?

Jag tror att livet bara är, det med. Precis som döden. Vill vi finna en mening får vi skapa den själv. Och där är kärlek den enda kandidaten för mig. Inte bara den romantiska kärleken, som ändå kanske är viktigast. Men också den mänskliga kärleken. Att ge. Att le. Att försöka förstå. Att sträcka ut en hand.

Just idag pratar många religion i samband med kyrkovalet. Det är upp till var och en det där att tro. Jag har mött för mycket ondska för att tro på en gud. Det finns så många som söker svar på frågor som inte har några svar. Där kan kanske religionen fylla en funktion. Ge trygghet och ro i sinnet. Det funkar inte för mig. Jag måste söka mina egna svar, och accepterar att vissa frågor inte har några svar.

Där, i vågorna, känner jag mig oerhört levande. Tankarna vandrar.
Valentina, min kusin som jag aldrig träffat, som jag för bara några år sedan inte visste att hon fanns.
Valentina blev 39 år.
Hennes liv tog slut alldeles nyss. I en bilolycka.
Hon har en dotter, Tea. Henne har jag lite kontakt med.
Jag skrev till henne idag, när jag fick reda på det.
Jag tänker på henne nu, där i vågorna. Vet inte vad hon känner.
Kan bara ana hur svårt hon har det just nu.
Och jag tänker på vilka bräckliga varelser vi är.
Våra kroppar tunna ömtåliga kärl för våra liv, vårt blod.
När det går hål på kärlet rinner livet ut.

Havet.
Helande.
Oberört.
För alltid.

När jag åter kliver upp på land bär jag havet med mig inombords. Stillheten i all rörelsen. Har visst också lite sjögräs i håret.
En liten lurvig hund nosar nyfiket, slickar min hand.
Jag droppar. Andas.
Möter en herre i badrock. Vi kommer överens om att det är viktigt att förstå vad som är viktigt i livet. Havet och konsten är vi överens om just då. Han målar.

Sen cyklar jag hemåt. I öronen isländska Sigurd Rós sköra, nästan sakrala toner (Dauðalogn).
Känner sådan tacksamhet för att jag har hälsan. Att jag har kärlek i mitt liv. Att jag är född här, i ett av världens mest fridfulla och trygga länder.
Gråter en skvätt när jag kommer hem. Sätter mig och skriver. Förstår först då att Dauðalogn, sångens titel, betyder Dödens lugn.
(Sångens text översatt här).



Länk

Våtdräkt

Morgonen var kall och klar och jag bestämde mig för att idag ska jag prova att simma med våtdräkt. Men när jag kommer ner till havet är det sommarvärme i luften (nåja, nästan) och det känns som overkill. Fast nu ligger ju dräkten i väskan, så lika bra att prova.
Vattenytan blänker som håret på en Stureplansstekare i det skarpa solskenet. Havet är fortfarande klart, men inte lika gingenomskinligt som sist. Ändå mycket vackert.

Det är en märklig känsla att simma i våtdräkt. Jag flyter liksom ovanpå, nästan svävar. Samtidigt känns det trögare, inte samma närkontakt med elementen, lite stelare i lederna. Första 6-700 metrarna är sega. Skyller i mitt sinne på dräkten, men det kan ju lika bra vara jag själv som är seg. Men det är fint annars. Småfisk ilar runt mellan tången och stenbumlingarna vid Titanicbryggan. Energidrycksburkarna glimmar på bottnen (de är lyckligtvis inte så många) och öronmaneterna glider oberört fram.
Efter vändningen vid Djuphavsbadet känns glidet bättre trots att jag inbillar mig att det är aningens motström. Men havet är välkomnande och jag kommer in i rytmen. Tänker på allt som händer just nu. Roman på väg från tryckeriet (försenad men den hinner fram), tidning på väg i posten ut till läsarna, tre bländande vackra dagar i Stockholm nyligen, belgisk ölprovning ikväll. Belgisk öl är kul, hade jag haft tid hade jag arrangerat fler provningar.

Uppe på trädäcket igen hälsas jag välkommen av tre badherrar som sitter och solar. De grymtar berömmande och bjuder på whisky, irländsk blended, len och mjuk. Fint.

(glömde klockan hemma så ingen länk idag)

Hagahöst

En mistlurs långa ensamma klagan väckte mig tidigt i morse. Jag bor hos en vän i Gamla Stan och när jag sedan går för att handla frukost är de medeltida husen insvepta i mjölkig dimma. Vackert.

Senare, på väg ner till stan, är dimman borta i gränderna och solen värmer medan det ute över Saltsjön fortfarande är tjockt.

Idag simmas det återigen i Brunnsviken, vid Gustav IIIs paviljong. Det är fint här, och så här års är människorna dessutom färre. Havet är lika grönt och ogenomskinligt som vid mina andra turer här, men temperaturen har sjunkit en bra bit, utan att för den skull bli ett problem.  Svanarna håller också bättre avstånd idag.

Det här blir andra gången jag simmar med rash guard, en långärmad surftröja som skyddar brädvirtuoserna från både sol och skavsår. Mej ger den en gnutta mer isolering mot höstvattnet än vad håret på bröstet erbjuder. Det fungerar faktiskt riktigt bra, även om det bara är en tidsfråga innan våtdräkten kommer fram.
På hemvägen kelar jag med en vacker och glad brunett. Hon heter Kina och blir dagens hund.

länk

Kristallklart

Som jag har längtat efter havet. Idag fick jag äntligen simmat igen efter ett antal intensiva arbetsdagar på resande fot. somrigt varmt i luften och sol gör att hundratals människor sökt sig till Västra Hamnen. Men i vattnet var det gott om plats. Och kristallklart! Under simturen ser jag stim med halvvuxna yngel glida omkring och krabbor som kilar fram på bottnen fyra meter ner. Har inte sett det så klart här tidigare. Underbart.

Märker hur mycket simningen betyder för mig, en så härlig känsla att vara i havet igen. Vissa har sin yoga, jag har havet. Ger harmoni och avkoppling och motion, allt på en gång. Dessutom en naturupplevelse. Gud vad jag är bortskämd som bor på en plats med så fint vatten alldeles nära.

länk

Polenpool

Efter närmare tolv timmar på Kastrup på grund av en illegal strejk hos säkerhetskontrollfolket kom jag till sist iväg till Polen och Warszawa. Och vet ni vad - de har en liten pool i källaren på lyxhotellet jag bor på just nu! Om än bara för en natt.
Så när jag vaknade nu i morse gick jag ner och simmade 83 längder. Sådant håller min klocka reda på.
Nu dags för frukost, sen möta lokal kompis.

Höst

Idag är hösten här. Havet är i uppror, grönbrungrumligt av vågorna. Vinden viner och luften är sval.

Ingen meditativ simning den här gången, när vågorna är så höga blir det mer action. Får rikta om kraften i armtagen från framåtdriv till uppåtdriv så att huvudet kommer tillräckligt högt i vågorna för att kunna andas. Blir bara 500 meter på grund av skumpet. Men härligt ändå. Funderar mycket på de stackarna som festade på en husbåt runt hörnet igår när hela rasket kantrade. Ingen höjdare.

Igår hade jag tänkt simma vid Råå, igen, efter Vattenspegeln-eventet i Helsingborg. Men interaktion med mer än 50 människor, de flesta uppvarvade barn, tog ut sin rätt och jag åkte direkt hem istället. Synd, det är så fint i Råå.

I morgon bär det av till Warszawa. Får se om jag hittar någonstans att simma.

länk